En återblick

Historisk återblick

1922-1930

På våren 1922 hade Stockholms hamnkontor ställt i ordning ett antal hamnplatser vid Klara sjö intill Stadshusbron. Där blev det ganska snart fullt med småbåtar av olika slag. Båtmotorerna på den tiden var svåra att starta och det påstods att de mest svårstartade inte fick förtöjas närmast Stadshusbron eftersom trafiken på bron hindrades av de nyfikna folksamlingar som bildades.

Kontakten mellan båtägarna var inte särskilt stor förrän en båtägare talade om att han haft tjuvar i sin båt. Man samlades och bekantade sig med varandra, och man började resonera om vad man skulle göra för att skydda sig mot fortsatta stölder. Ett förslag om att gå nattvakt avslogs då det skulle bli besvärligt att arbeta på dagarna och gå vakt på natten. En man vid namn Rickard Lorin föreslog att man skulle anställa nattvakter istället och man började samla in pengar till det. Tanken på att bilda en klubb väcktes och livliga diskussioner förekom. En ny stöld inträffade, denna gång försvann en hel motor och nu började förarbetet till klubbens bildande.

Båtägarna kallades till ett kvällsmöte den 29 september 1922 på Vasa-automaten, Upplandsgatan 51. Mötet antog stadgar som tagits fram av Rickard Lorin. Klubben döptes till MBK Tre Kronor. Den första styrelsen valdes efter visst besvär och bestod av 5 personer, ordförande Fredrik Öman, vice ordförande O Gustavsson, sekreterare Rickard Lorin (1923-1964, 20 år i styrelsen samt 22 år som hedersordförande, totalt 42 år), kassör N. Norin och hamnchef Axel Lindqvist. Vid detta möte uppdrogs åt styrelsen att försöka hyra hamnen vid Stadshusbron samt varv för båtarna, förslagsvis Atlas Diesel-området vid Barnhusstranden samt att kalla till årsmöte i mars 1923.
Årsmötet hölls i mars 1923 och det meddelades att klubben fått hyra hamnen i Klara sjö och även varvet vid Barnhusstranden. Klubbens standert och mössmärke antogs. Styrelsen hade även fått hyra Stora Gunnarsholmen av arrendatorn på Väntholmen för 50:-/år. Medlemsantalet var vid denna tidpunkt 126 st.

De följande åren byggdes det en vaktkur vid hamnen, varvet utökades och inhägnades. Man skaffade en motor till slipen som dittills fått dras för hand. Telefon på varv och hamn installerades redan 1924 med numren Vasa 95 och Kungsholmen 3636.

Stora Gunnarsholmen övergav man efter bara ett år, då det var besvärligt att ta sig förbi Nockebybron, där man också tog upp broavgift. Styrelsen hyrde istället det året Sundbyholm i Ekeröfjärden. Men medlemmarna önskade en holme närmare staden. Båtarna gick inte så fort på den tiden. 1926 fick klubben hyra Jan Pers holme i närheten av Kanaan av en grosshandlare Ljunglöf och avståndet mellan hamn och holme hade avsevärt förkortats och Nockebybron utgjorde inte längre något hinder. På holmen byggdes det så småningom både brygga och dansbana.

1931-1949

Under 1931 försökte klubben, utan resultat, att köpa holmen av Stockholm stad, som några år tidigare hade köpt holmen av den tidigare ägaren. Nu började diskussionerna att köpa en egen holme. Frågan var om den skulle ligga i Saltsjön eller Mälaren. Man hade en mängd förslag däribland Fantholmen, Mörbyholme, Bergholmen, Granholmen i Mälaren, Aspviksholmen i Torsbyfjärden och området Berga på Tegelön, men främst var det Gunnarsholmen som man hade i tankarna. Styrelsen beviljades 4 000:- till köp av holmen. och lördagen 26 november 1932 klockan 12.00 hölls auktion på Väntholmen bl.a. då St. Gunnarsholmen med Gunnarskär. Rickard Lorin debuterade som holmköpare och bjöd 2 600:- vilket säljaren, Kungliga Majestät och Kronan, inte kunde anta eftersom saluvärdet ansågs vara 7 000 kr. Rickard Lorin var inte den som var knusslig med pengar, han klämde till med 3 000 kr jämnt i ett skriftligt anbud efter auktionen. Beloppet deponerades hos länsstyrelsen och budet antogs senare. Den 4 februari 1933 undertecknandes kontraktet och holmen var klubbens.

Under de följande åren röjdes och rustades Gunnarn, man byggde en T-brygga, en bod och en provisorisk dansbana.Den nuvarande åtta-kantiga dansbanan byggdes 1935 till en kostnad av 2 047,60 kr. 1937 beviljas klubben statsbidrag för bygget av hamnen, pirerna och lagunen på Gunnarna. Arbetet pågick i över ett år och var mycket besvärligt med många ras i länsarna. Anläggningskostnaderna var kontrakterade till 29 000 kr. Klubben fick betala 10 % och staten resten. Samma år borrades brunnen. För att finansiera bygget av hamn, brunn och ett kommande klubbhus på Gunnarn, beslöt man att 1937 och 1938 bygga så kallade lottbåtar, som ställdes ut på båtutställningen på Osterman. Nettointäkten från detta blev 4 800 kr.

1938 hade det kommit till kännedom att Bredviks holme var till salu. Holmen ägdes av två äldre systrar från Lådna. Hur köpet gick till har berättats av Hugo Hammarström. Han och Rickard Lorin reste till Lådna. De hamnade så småningom i ett rum hos dessa två damer, ett rum fyllt med tingel-tangel och fotogenlampor. Där satt de tysta som möss, medan de försökte prata med den ena tanten, stod den andra dörrvakt. Sent omsider kom en karl in, och de trodde då att affärspratet kunde börja, men de bedrog sig. Först skulle det bli kaffe och 75 sorters kakor och där vid kaffebordet fick tanterna äntligen mål i mun. Nog kunde de sälja för 3 000 kr. Hammarström och Lorin prutade till 2 750 kr vilket accepterades. Det systrarna var mest nöjda med var att Hammarström och Lorin befriade dem från allt pappersarbete och gjorde klart med lagfart och köpekontrakt inne i staden innan de for ut igen. De fick uppleva samma tysta ceremoni och ett lika välfyllt kaffebord. Efter det var köpet klart.

En tid efter köpet uppstod ett rykte att klubben hade lurat två "fattiga" skärgårdsbor men det visade sig senare att de två gamla systrarna hade en förmögenhet som vida översteg 100 000 kr. I sammanhanget kan det nämnas att det i klubbens arkiv bland köpehandlingarna finns ett intyg från handlaren på Lådna, Karl Ulltin, och ytterligare en Lådnabo där de värderar Bredviksholme till 1 700 kr.
1939 var köpet klart och klubben hade två holmar i sin ägo. Så kom den 2 september 1939, andra världskriget bröt ut och det blev omedelbart körförbud. När man på hösten drog upp båtarna för hand på varvet så anade man väl inte att det för flertalet skulle dröja nästan 8 år innan båten skulle komma i sjön igen. Dom följande åren låg klubbarbetet inte helt nere, men man kan nog säja att det gick på sparlåga. Några medlemmar skaffade gengasdrift till sina båtar. 1940 var det en medlem med gengasdrift och de följande åren tillkom några, sammanlagt 9 st. De andra medlemmarna började istället åka ångbåt till Gunnarn eller tåg till Hässelby och därifrån med roddbåt eller med cykel till Väntholmen, varifrån man rodde man över till Gunnarn. På Bredvik byggde man bryggor 1940 men det var bara ett fåtal som besökte ön. 1941 byggdes det nuvarande klubbhuset på Gunnarn. 1947 fick man äntligen börja köra med båtarna igen. Sjösättningarna gick långsamt det året. Många båtar hade ju legat uppe sen 1939, så det var ju inte så stor skillnad mellan en båt och ett spjälstaket. Ingen vågade ta bort sin båt från slipen de första dagarna.

1950 -

De kommande åren började klubblivet komma igång igen och medlemsantalet ökade åter till drygt 350 stycken år 1950. På varvet byggde man båtskjul och det beslutades att man skulle dra fram elström, ett arbete som blev klart 1956. På Bredvik hade man 1953 byggt det nuvarande klubbhuset. Den nuvarande bryggan byggdes 1958. Samma år säger Stockholm stad upp varvskontraktet från 1 juni 1959 och klubben erbjöds nytt område i Margretelund; ett erbjudande som accepterades. Varvets flyttning började förberedas. Men en olycka kommer sällan ensam. Arbetet med den sedan 1955 planerade Klarabergsviadukten skall omedelbart påbörjas vid hamnen och åtskilliga båtplatser kommer att försvinna för en mycket lång tid framöver. Erbjudandet om hamn vid Kungsholmsstrand antogs. Så fick då klubben efter nästan 40 år flytta från sin ursprungliga hamn och varvsområde, och man fick åter börja iordningställa nya områden. 1960-61 pågick arbetena för fullt på varvet med indragning av el och vatten, uppsättning av stängsel m.m. Man började också bygga skjulen.

Våren 1961 härjade elden på varvet och ca 10 båtar gick upp i rök. Sedan dess har förändringarna på klubbens anläggningar inte varit så stora som historien berättar. Det som har hänt är att gamla T-bryggan på Gunnarn har rivits och ersatts med en pontonbrygga. Båtarna dras upp ur vattnet med ett eldrivet spel och förflyttas med en gaffeltruck (klubbens 2:a). Hamnanläggningen har försetts med Y-bommar och bryggan på Bredvik har förlängts. MBK Tre Kronor samarbetar även med de tre övriga klubbarna (Rörstrands båtklubb, S:t Eriks båtklubb och Västermalms båtklubb) i Karlbergs kanalen bland annat så sponsrar vi en sopmaja i Skärgården tillsammans. MBK Tre Kronor samarbetar även på varvet med de kringliggande klubbarna (Rörstrands båtklubb, Lillsjönäs båtklubb och Bromma båtsällskap). Tillsammans har klubbarna uppfört en miljöstation enligt de regler som finns i dag.