Historien om Motorbåtklubben Tre Kronor

1922-1930
På våren 1922 hade Stockholms hamnkontor iordningställt ett antal hamnplatser vid Klara sjö intill Stadshusbron. Där blev det ganska snart fullt med småbåtar av olika slag. Då det var svårt att på den tiden starta en båtmotor, påstods det att de mest svårstartade inte fick förtöjas närmast Stadshusbron p.g.a. att det bildades folksamlingar på bron som hindrade trafiken.
Kontakten mellan båtägarna var inte särskilt stor förrän en båtägare talade om att han haft tjuvar i sin båt. Man samlades och bekantade sig med varandra, och man började resonera om vad man skulle göra för att skydda sig mot fortsatta stölder. Ett förslag om att gå nattvakt avslogs då det skulle bli besvärligt att arbeta på dagarna och gå vakt på natten. En man vid namn Rickard Lorin föreslog att man skulle anställa nattvakt istället och man började samla in pengar till det.
Tanken på att bilda en klubb väcktes också och livliga diskussioner för och emot förekom. Men så inträffade en ny stöld och denna gång av en hel motor, och nu började förarbetet till klubbens bildande av en del intresserade. Båtägarna kallades till möte på Vasaautomaten, Upplandsgatan 51 på kvällen den 29 september 1922. Mötet antog stadgar som uppgjorts av Rickard Lorin och klubben döptes till MBK Tre Kronor. Den första styrelsen som valdes efter visst besvär bestod av 5 personer, ordförande Fredrik Öman, vice ordförande O Gustavsson, sekreterare Rickard Lorin (1923-1964, 20 år i styrelsen samt 22 år som hedersordförande, totalt 42 år), kassör N. Norin och hamnchef Axel Lindqvist. Vid detta möte uppdrogs åt styrelsen att försöka hyra hamnen vid Stadshusbron samt varv för båtarna, förslagsvis Atlas Diesels område vid Barnhusstranden samt att kalla till årsmöte i mars 1923.
Årsmötet hölls i mars 1923 och det meddelades att klubben fått hyra hamnen i Klara sjö och även varvet vid Barnhusstranden. Klubbens standert och mössmärke antogs. Styrelsen hade även fått hyra Stora Gunnarsholmen av arrendatorn på Väntholmen för 50:-/år. Medlemsantalet var vid denna tidpunkt 126 st.

De följande åren byggdes det en vaktkur vid hamnen, varvet utökades och inhägnades. Man skaffade en motor till slipen som dittills fått dras för hand. Telefon på varv och hamn installerades, Vasa 95 och Kungsholmen 3636 detta redan 1924, alltså bara ett år efter klubbens start.
Stora Gunnarsholmen övergav man efter bara ett år, då det var besvärligt att ta sig igenom Nockebybron, där man också tog upp broavgift. Styrelsen hyrde istället det året Sundbyholm i Ekeröfjärden. Men medlemmarna önskade en holme närmare staden. Båtarna gick inte så fort på den tiden. 1926 fick klubben hyra Jan Pers holme i närheten av Kanaan av en grosshandlare Ljunglöf och avståndet mellan hamn och holme hade avsevärt förkortats och Nockebybron utgjorde inte längre något hinder. På holmen byggdes det så småningom både brygga och dansbana.

1931-1949
Klubben försökte 1931 köpa holmen av Stockholm stad, som några år tidigare köpt holmen av grosshandlaren. Men utan resultat. Nu började diskussioner inom klubben om att köpa en egen holme och frågan var om den skulle ligga i Saltsjön eller Mälaren? Man hade en mängd förslag bl a Fantholmen, Mörbyholme, Bergholmen, Granholmen i Mälaren, Aspviksholmen i Torsbyfjärden och området Berga på Tegelön, Men främst var det Gunnarsholmen som man hade i tankarna. Styrelsen beviljades 4 000:- till köp av holmen. och lördagen 26 november 1932 klockan 12.00 på dagen hölls auktion på ägolotten på Väntholmen bl.a. då St. Gunnarsholmen med Gunnarskär. Rickard Lorin debuterade då som holmköpare och bjöd 2 600:- vilket säljaren, Kgl.Majt. och Kronan, inte kunde anta eftersom saluvärdet ansågs vara 7 000:-. Men Rickard Lorin var inte den som var knusslig med pengar, så han klämde till med 3 000:- jämnt i ett skriftligt anbud efter auktionen. Beloppet deponerades hos länsstyrelsen och budet antogs senare. Den 4 februari 1933 undertecknandes kontraktet och holmen var klubbens.

Under de följande åren rustades Gunnarn upp och man röjde holmen, byggde en T-brygga, en bod och provisorisk dansbana. Så småningom år 1935 byggdes den nuvarande åttkantiga dansbanan till en kostnad om 2 047:60. 1937 beviljas klubben statsbidrag för hamnbygget, pirerna och lagunen, på Gunnarn. Arbetet pågick i över ett år och var mycket besvärligt med många ras i länsarna. Anläggningskostnaderna var kontrakterade till 29 000:- varav klubben fick betala 10 % det vill säga 2 900:- och staten resten. Samma år borrades brunnen. För att finansiera hamn och brunn och ett kommande klubbhusbygge på Gunnarn, beslöt man att 1937 och 1938 bygga så kallade lottbåtar, som ställdes ut på båtutställningen på Osterman. Nettot blev 4 800:-

1938 hade det kommit till kännedom att Bredviks holme, som ägdes av två gamla damer (systrar) från Lådna, var till salu,. Hur köpet gick till har berättats av Hugo Hammarström. Han och Rickard Lorin for ut till Lådna. De hamnade så småningom i ett rum hos dessa två tanter, ett rum fyllt med tingel-tangel och fotogenlampor. Där satt de tysta som möss, medan de försökte prata med den ena tanten, stod den andra dörrvakt. Sent omsider kom en karl in, och de trodde då att affärspratet kunde börja, men de bedrog sig. Först skulle det bli kaffe och 75 sorters kakor och där vid kaffebordet fick tanterna äntligen mål i mun. Nog kunde de sälja för 3 000:-, men Hammarström och Lorin prutade till 2 750:- och det gick också bra, det systrarna var mest nöjd med var att Hammarström och Lorin befriade dem från allt pappersarbete, de gjorde klart i stan med lagfart och köpekontrakt, for ut igen. Fick uppleva samma tysta ceremoni, lika välfyllt kaffebord. Men sedan var köpet klart.
En tid efter köpet uppstod ett rykte att klubben hade lurat av två fattiga skärgårdsbor en ö, men det visade sig senare att de två gamla systrarna hade en förmögenhet vida överstigande 100 000:-. I sammanhanget kan det nämnas att i klubbens arkiv finns det bland köpehandlingarna ett intyg från handlaren på Lådna, Karl Ulltin, samt en annan Lådnabo där dom värderar Bredviksholme till 1 700:-.
1939 var köpet klart och klubben hade två holmar i sin ägo. Så kom då 2 september 1939 och kriget bröt ut och det blev omedelbart körförbud. När man på hösten drog upp båtarna för hand på varvet så anade man väl inte att det för flertalet skulle dröja nästan 8 år innan båten skulle komma i sjön igen. Dom följande åren låg klubbarbetet väl inte helt nere, men man kan nog säja att det gick på sparlåga. Några skaffade sig gengasdrift. 1940 var det en medlem och de följande åren några till, sammanlagt 9 st. Medlemmarna började istället åka till Gunnarn med ångbåt eller tåg till Hässelby, därifrån med roddbåt eller med cykel till Väntholmen, därifrån rodde man över till Gunnarn. På Bredvik byggde man bryggor 1940 men sedan var det bara ett fåtal som besökte ön. 1941 byggdes det nuvarande klubbhuset på Gunnarn. 1947 fick man äntligen börja köra med båtarna igen. Sjösättningarna gick långsamt det året. Många båtar hade ju legat uppe sen 1939, så det var ju inte så stor skillnad mellan en båt och ett spjälstaket. Ingen vågade ta bort sin båt från slipen de första dagarna.

1950-
De kommande åren började klubblivet komma igång igen och medlemsantalet ökade åter till drygt 350 stycken år 1950. På varvet byggde man båtskjul och det beslutades att man skulle dra fram elström, ett arbete som blev klart 1956. På Bredvik hade man 1953 byggt det nuvarande klubbhuset och den nuvarande bryggan byggdes 1958. Samma år säger Stockholm stad upp varvskontraktet från och med 1 juni 1959 och klubben erbjöds nytt område i Margretelund; ett erbjudande som man accepterade. Varvets flyttning började förberedas. Men en olycka kommer sällan ensam. Arbetet med den sedan 1955 planerade Klarabergsviadukten skall omedelbart påbörjas vid hamnen och åtskilliga båtplatser kommer att försvinna för en mycket lång tid framöver. Erbjudandet om hamn vid Kungsholmsstrand antogs. Så fick då klubben efter nästan 40 år flytta från sin ursprungliga hamn och varvsområde, och man fick åter börja iordningställa nya områden. 1960-61 pågick arbetena för fullt på varvet med indragning av el och vatten, uppsättning av stängsel m.m. Man började också bygga skjulen.

Våren 1961 härjade elden på varvet och ca 10 båtar gick upp i rök. Sedan dess har förändringarna på klubbens anläggningar inte varit så stora som historien berättar. Det som har hänt är att gamla T-bryggan på Gunnarn har rivits och ersatts med en pontonbrygga. Båtarna dras upp ur vattnet med ett eldrivet spel och förflyttas med en gaffeltruck (klubbens 2:a). Hamnanläggningen har försetts med Y-bommar och bryggan på Bredvik har förlängts. MBK Tre Kronor samarbetar även med de tre övriga klubbarna (Rörstrands båtklubb, S:t Eriks båtklubb och Västermalms båtklubb) i Karlbergs kanalen bland annat så sponsrar vi en sopmaja i Skärgården tillsammans. MBK Tre Kronor samarbetar även på varvet med de kringliggande klubbarna (Rörstrands båtklubb, Lillsjönäs båtklubb och Bromma båtsällskap). Tillsammans har klubbarna uppfört en miljöstation enligt de regler som finns i dag.